Följande artikel publicerades i DN 16 november 2009 och är författad av Jonas Åkesson. Fotot har Andreas Apell tagit.Fem Grammisar, utsålda konserter, skivor som säljer guld. Trots alla framgångar har Peter LeMarc fortfarande svårt att ge sig själv godkänt. I höst är han dubbelt aktuell med samlingsskivan "Klassiker" och boken "100 sånger och sanningen bakom dem".
På övervåningen i Peter LeMarcs villa i Bagarmossen finns en dörr med skylten ”Petersburg” fastspikad. Bakom dörren leder en halvtrappa upp till Peters arbetsrum.
Rummet, eller rättare sagt de två rummen, bygger på samma princip som ett pojkrum – här har Peter sina instrument, sina skivor, och här spelar han så högt han vill. Här är han i fred. Och barfota.
Först hade Peter tänkt skriva låtar här uppe, med utsikt över trädgården. Men det är för kul hemma, förklarar han, för många distraktioner. Mejl att läsa, skivor att spela, filmer att se. I stället, när Peter ska ge sig in i en ny skrivfas, åker han till ”ett så tråkigt ställe som möjligt”. Isolerar sig och arbetar disciplinerat från morgon till kväll. Han vill passa på att ”dra ner brallorna på mytbilden om hur låtskrivare skapar sina låtar”, säger han, när vi satt oss till rätta i fåtöljerna. En förmiddag i Petersburg.
– Förr tyckte jag det bara kändes pretentiöst att kalla mig själv för låtskrivare. Nu vet jag att det verkligen är ett hantverk. Ett slit. Myten om hur låtar kommer till, i ett inspirerat rus, om natten, omhuldas av låtskrivarna själva, liksom media och lyssnarna. Men nu är jag ju inte Keith, säger Peter med teatral rökhosta och Keith Richards-svengelska.
– Tidigare hoppades jag att ingen skulle komma på mig, men till slut insåg jag att man faktiskt kan skriva bra låtar nykter, och under normala arbetstimmar. Och det får jag stå för.
Många av Peter LeMarcs mest spelade låtar har kommit till på ett för rockmyten inte godkänt sätt. Som ”Handens fem fingrar”, en låt som flitigt uppförs på barndop runt om i landet. En vaggvisa som Peter ”skrev på en pisskvart”, med Carola som tilltänkt artist att spela in den. Men texten gick inte hem, ”för flummigt”, som Peter själv säger. I stället fick Lisa Nilsson sjunga in den.
– Och den blev så jävla bra med henne, tycker Peter som redan nu ber mig censurera kommande svordomar i intervjun, för att inte svärta ned texten helt.
Några av de tjugo skivor (om man inkluderar samlings- och liveskivor) Peter LeMarc har släppt sedan debuten ”Buick” från 1982, står väl synliga i cd-stället bredvid oss. De tolv tongivande studioalbumen som släpptes mellan 1987 och 2007 är den röda tråden i boken ”100 sånger och sanningen bakom dem”, som släpptes under hösten. Samtidigt som dubbelskivan ”Klassiker” gavs ut. Nu har den sålt guld.
Boken är, som titeln avslöjar, en samling texter och personliga historier som väver ihop Peter LeMarcs liv med hans låtar. Den musik som uppfattas som extremt nära och privat bekräftas i historierna bakom. Vi följer en ung Peter Fransson från Trollhättan som upptäcker The Beatles och The Rolling Stones, och drömmer om att själv bli rockstjärna, fram till nu då han vid 51 års ålder hunnit ha ett 14 år långt uppehåll från scenen och kommit tillbaka med en Sverigeturné som sålde slut på sex minuter. Och som nu planerar en ny turné för 2010. Starkt efterfrågad i gästboken på sin hemsida, där han håller kontakt med sina trogna fans. Nu ser Peter LeMarc rätt nöjd ut. Och erkänner först att han också känner sig nöjd. Men tar snabbt tillbaka det.
– Inte nöjd som i mätt, snarare tillfreds, prestigelös. För tjugo år sedan kände jag att ”jag ska visa de jävlarna”, men jag visste inte ens vilka de jävlarna var. I dag har jag inget att bevisa, jag gör det jag gör och är nöjd med det.
I din bok kan man läsa om hur kaxig du var som ung. Var det ett tecken på gott självförtroende?
– Under 1970-talet i Trollhättan kunde man inte göra så mycket. Att åka till Göteborg var ett äventyr. Och jag ville längre, jag kaxade på om den utopiska rockstjärnedrömmen. Men kaxigheten blåste upp en stor ballong runt mig. Jag trodde inte själv på vad jag sa då. Men jag är glad att jag höll mig fast vid livsdrömmen, även om det då kanske var en livslögn.
Hur står det till med självförtroendet nu?
– Ballongen har punkterats och pojken har vuxit upp. Det jag sa i intervjuer för 25 år sedan är försmädligt. Nu känner jag inte att jag behöver försöka vara hipp, det är ingen som tycker att jag är hipp ändå.
1993 gav Peter LeMarc sin sista livekonsert efter att mer eller mindre ha turnerat konstant sedan ungdomen. Han kände sig vilsen och började få panikångest. Det tog fjorton år innan han vågade sig upp på en scen igen.
– Jag tvivlade på mig själv, förstod inte varför folk betalade dyra pengar för att höra mina sånger, se mig. Jag trodde de flesta bara råkat gå förbi. Det var inte rationellt tänkt, det var bara en känsla. Men varje kväll kände jag att jag var tvungen att gå ut och vinna över alla, frälsa dem. Jag spände musklerna, pumpade upp mig till något jag inte var. Och ville hela tiden göra ännu bättre ifrån mig. Det är inte mänskligt att leva så.
Mycket har förändrats nu. Peter arbetar annorlunda. Utan så mycket press. Till exempel har han inte något skivkontrakt. Under en period kände han sig nästa tvungen att producera nytt material, nu tar han i stället långa promenader runt Skogskyrkogården och Nackareservatet, och skriver ned spontana idéer. Det kan vara låttitlar, textrader eller melodier. Han lägger allt i en stor, grå låda som nu står bredvid oss, uppe i Petersburg.
– Förr jobbade jag alltid mot deadlines, skivbolaget ringde och sa att jag måste in i studion för att de skulle kunna betala ut semesterlönerna till sin personal. Och då gjorde jag det. Nu i efterhand kan jag se vilken press det var. Men jag var riktigt produktiv i alla fall, spelade in en skiva om året mellan 1987 och 1997. Och nu märker jag hur lat man blir utan deadlines.
När Peter LeMarc berättar om sina låtars uppkomst, säger han att ledan har kommit att bli en drivkraft i sig. Men är ”ledan” bara att vara uttråkad?
– Ledan är en stor del av livet, jag hade nog inte tid att känna av den när jag var yngre, men senare har den funnits där.
Vad innebär det egentligen? Att du är sysslolös?
– Nej, det handlar om att kunna skönja meningslösheten med allting. Det är inte en konstant känsla. Många tror lätt att det är så. Som när jag skrev ”Från ett fönsterlöst rum”. Det är en klaustrofobisk betraktelse ur ett panikångestperspektiv. Den känslan varade kanske i några dagar då, men det var inget jag känner dygnet runt, jämt. Och efter att jag skrivit låten ”Så gott att må gott igen”, slår jag inte klackarna i taket hela tiden. Låten kom efter förnimmelsen av lycka i en halv minut.
Vad är lycka?
– Jag får lyckokänslor ibland, det är små injektioner i vardagen.
Önskar du att du fick dem oftare?
– Nej. Det behövs balans, man kan inte gå runt som påtänd hela tiden.
I boken ”100 sånger och sanningen bakom dem”, skriver Peter LeMarc öppet hur andra artister inspirerat honom genom åren, hur han tänkt att hans låtar ska låta som andras ibland. Leonard Cohen, Marvin Gaye, Bob Dylan, Buddy Holly, Ry Cooder och Merle Haggard. Inspiration efter humör och låtidé. Men inte ens nu, med ett tjugotal egna album på cv:t kan Peter LeMarc referera till sig själv, vilja få en låt att låta ”Peter LeMarc”.
– Under många år tyckte jag att min röst inte hade någon karaktär alls, att den var för anonym. Jag vet att det var hjärnspöken till stor del, men jag hörde ju att jag inte lät som Waits eller Dylan, där man hör från första stavelsen vem som sjunger. Det tycker jag fortfarande inte. Men andra tycker om min röst, det har jag förstått nu.
Flera av dina låtar är formulerade nästan som böner, vem är de riktade till?
– Till mig själv, tror jag. Låten ”Du är bra” låter som om den är skriven till en kvinna, men den är faktiskt till mig själv. Som en tröst.
Är du stolt över dina låtar?
– Det har jag nog rätt att vara, men nej, jag diggar inte min musik så mycket. Om jag inte är jävligt packad och grandios, skrattar Peter.
– Det händer att jag skriver en låt som jag vill geniförklara mig själv för, jag blir helt euforisk av hur bra det låter. Och tre veckor senare tycker jag inte alls det är något att hurra för.
Uppfattar du dig själv som bitter?
– Nej, men bitterheten är ett gift, jag har sett andra drabbas.
Hur gör man för att undvika bitterheten?
– Man måste kunna betrakta sig ut-ifrån och våga garva. Det känns som att jag inte har en fallenhet för bitterhet.
Peter tar på sig strumpor och skor innan vi tar bilen in till stan. Han har en avtalad lunchträff med sin kompis Liza. I bilen frågar jag Peter om han är sportintresserad.
– Jag har aldrig utövat någon sport, jag spelade pop i stället för fotboll. Jag blev sist vald på gymnastiken, och blev en lustigkurre i stället. Det kanske beror på att jag inte hade någon hemma som spelade boll med mig. Jag fick bli min egen bäste vän. Men på senare år har min son lärt mig gilla att kolla på fotboll i alla fall, så nu händer det att vi kollar på Premier league på söndagskvällar.
Att Peter LeMarcs pappa gick bort tidigt har påverkat honom mycket. Det är en sorg som återkommer i musiken, och färgar de självbiografiska historierna i den nya boken.
– Han dog i cancer när jag gick i tredje ring. Han var ingen pratsam människa, jag lärde egentligen aldrig känna honom. Det fanns dessutom ett slags outtalat förbud att tala om att han var sjuk och låg döende, så jag fick ingen möjlighet att ta farväl, berättar Peter.
Var det jobbigt att skriva boken? Den är ju betydligt rakare än vad låttexter kan vara.
– Nej då, jag upplever mig själv som en öppen person, och har inga problem med att diskutera saker som anses skamliga – jag kan prata om allt från sorg och rädslor till tämligen banala dumheter eller morgonens avföring.
Hur märker du att du själv blivit äldre?
– Tja, jag är förhoppningsvis mer klok och erfaren. Och det tar två, tre dagar att få en bakfylla ur kroppen, ha ha.
När känner du dig ung?
– Ärligt talat är jag inte så åldersfixerad. Jag umgås med folk mellan 25 och 77 år, jag tänker inte så mycket på åldern.
Du skriver i din bok om många äldre artister som betytt mycket för dig. Lyssnar du även på ny musik?
– Jo, det gör jag. Jag gillar till exempel Fleet Foxes, men kan samtidigt inte sluta tänka på att de låter som Crosby, Stills & Nash. Och jag har sett många nya artister som larvar sig i tv, det är lite rörande att se deras bekräftelsebehov.
Är inte det där tecken på en begynnande bitterhet?
– Nja, det är bara tråkigt att inte få så många kickar längre. Det är sällan jag tänker ”hur har de gjort det här?”
Vilken artist har du fallit djupast för under de senaste tio åren?
– Det kommer mycket bra musik från Västafrika. Den musiken gick rätt in i hjärtat. Eller kuken. Jag fick enorma kickar av det. Förra året såg jag Salif Keita på Konserthuset, det var en stor upplevelse.
Vi kommer fram till lunchrestaurangen på Södermalm. Peter är inte lika pratsam när vi väntar på att raggmunk ska serveras. Jag passar på att fråga kompisen Liza hur hon tycker Peter är som person.
– Han är rolig, godhjärtad och lojal, säger hon och fortsätter:
– Vi har rest tillsammans, och får Peter inte lunch i tid så drabbas han av tunnelseende och blir fåordig.
Vilka brister hos honom kommer fram då?
– Oftast hittar vi lunch i tid.
0 kommentarer:
Skicka en kommentar